Jag har valt att se filmen som gav begreppet ultravåld ett ansikte; A clockwork orange (1971), regisserad av Stanley Kubrick. Den främsta anledningen till att jag valde att se just denna film är att det är en riktig storfilm som jag aldrig tidigare sett och därmed reserverar jag mig för eventuella feltolkningar. Mina förväntningar på filmen innan jag sett den var nog relativt höga och jag var av den uppfattningen att att det skulle vara en bra film att identifiera lite management i.
A Clockwork orange bygger på en bok med samma namn och handling, med undantag för några mindre händelser i filmen, samt slutet som är skrivet efter den amerikanska översättningen av boken. När jag löpande i texten hänvisar till regissören så avser det lika väl författaren av boken.
Handling
I denna film får vi följa Alex DeLarge, som är en ung, karismatisk sociopat som lever för våld, sex och Beethoven. Alex har sitt eget kriminella gäng som tillsammans rånar, misshandlar, våldtar och allmänt stör friden i samhället. Vid ett misslyckat inbrott råkar Alex i bråk med en kvinna som han brutalt slår ner, men hon hade innan ringt till polisen som då kommer till platsen och griper Alex. Då han tidigare inte hade rent papper döms han till 14 års fängelse för mord.
Väl i fängelset får Alex höra om en ny behandlingsmetod som skulle kunna korta ner hans straff från det 14 år han dömdes till till ca ett år med behandling. Det blir ett mål för honom att bli patient i detta program.Vad han inte vet är riktigt vad den nya metoden går ut på. 
Att patienten får genomgå en form av terapi där han exponeras för en massa våld på en stor bioduk efter att ha fått en spruta med en drog som skapar en form av panikångest hos patienten. Alex blir dock utvald som testpatient på detta program och får erfara en jobbig period där hans favoritmusik spelas upp under filmvisningen ackompanjerad till hans ångest. Detta pågår och upprepas dagligen tills patienten anses botad.
Sedan visas patienten upp för ett förnämt sällskap i ett skådespel som visar hur väl behandlingen har fungerat. Den behandlingsmetod som använts är således en bricka i ett större spel. Som den ansvariga doktorn säger efter presentationen: “Vi sysslar inte med etik av den högre skolan, vi vill bara skära ner på brottsligheten” som svar till prästens notis om att Alex inte längre har något val och att det inte är riktigt att människor skall tas ifrån sin fria vilja.
När Alex kommer ut från sjukhuset och kommer hem till sin familj så är hans rum uthyrt till en man som mer eller mindre ersatt Alex som rollen som son i familjen. Dessutom är hans saker borta, inklusive hans husdjur- ormen Basel, vilket inte späder på hans lyckokänslor.
Alex väljer då i detta skede att lämna sin familj, som för den delen inte hoppade av lycka när han dök upp efter utskrivningen, för att leva på gatan. Han råkar där ut för ett par intressanta möten som sätter hans behandling på prov. Man skulle kunna säga att hans förflutna kommer ikapp honom.
Efter ett möte med sina gamla gängmedlemmar, som ger Alex en riktig omgång så söker han skydd hos en herre som till en början visar goda avsikter men döljer att han har tidigare erfarenhet av Alex sedan hans tid som kriminell. Alex blir här utsatt för ett försök att bryta den politiska lycka som detta lyckade experiment gett upphov till och Alex blir återigen en försökskanin i ett politiskt spel. Det hela slutar inte bättre än att Alex utsätts för en form av tortyr som får honom att hoppa ut genom fönstret och nästan ta livet av sig.
Filmen är stark och i mångt och mycket överdriven. Det går inte att ta miste på författarens /regissörens kritik mot samhället under den tid som den utspelade sig i. Ungdomskriminalitet, våld, hemlösa, överfulla fängelser, folk som inte vill öppna för främlingar, hemlösa samt en statlig inblandning i den fria individen pekar på de nyanser regissören vill förmedla. Regissören arbetar mycket onyanserat utan mer förstärkt och efter ordning och kaos tillsammans.
Management i denna film återkommer på många plan, allt ifrån på hög politisk nivå ända ner till individnivå.
Alex familj
Tar inte det ansvar som krävs av föräldrar till ett barn som är inne på fel bana. De låter allt bero och är överdrivet naiva i sin hållning till Alex. Regissören visar tydligt att han vill gestalta precis detta som en bakgrund till Alex beteende.
Gänget
När filmen börjar pratar Alex om sitt gäng som följeslagare. Han är den tydliga ledaren. Efter ett par incidenter så är det en annan ordning på gång i gruppen. Två av hans följeslagare är missnöjda med honom som ledare och en annan kille utser sig som ny ledare. Alex väljer att attackera sina kamrater med våld för att ta tillbaka sin plats som ledare. Här vill regissören gestalta en djurisk hierarki som bygger på djungelns lag.
Fängelsepersonalen
Uppträder med millimeterbyråkrati och militärisk disciplin där internerna ska följa reglerna till punkt och pricka. Ser dock emellan fingrarna på interna uppgörelser mellan vissa interner. Regissören vill antingen fånga det militäriska som präglar fängelser eller kritisera militären genom att gestalta fängelseinterner som om de vore värnpliktiga.
Läkarna
Läkarna är en viktig bricka i det politiska spel som som försiggår i bakgrunden. Genom denna nya behandlingsmetod så ska snart alla brottslingar “botas” och det sparar pengar, och ger ett tryggare samhälle. En nackdel är dock den individuella friheten som tas ifrån patienten. Det spelar mindre roll när det handlar om att få statliga anslag och ligga bra till hos politikerna.
Samhället
Författaren/ regissören visar en mycket kritisk samhällsbild där kriminaliteten är väldigt hög. Hela bostadsområden är statligt ägda. De gamla i samhället bor på gatan och vill inte längre leva. Ungdomarna roar sig med att i gäng misshandla, våldta och råna människor. Politikerna ägnar sig åt att hitta sätt att begränsa den mänskliga friheten. Filmen väcker frågan om hur långt det är rimligt att inskränka den mänskliga individen i syfte att förbättra samhället.
Kritik
Regissören arbetar väldigt svart mot vitt i sitt sätt att förmedla kritik mot samhället under den tid filmen utspelar sig. Detta kan leda till att allvarliga problem ter sig nästan komiska. Då filmen kom ut i början av 70-talet var detta aktuella problem, exempelvis lobotomi förekom fortfarande i Storbritannien under denna tid. Att göra en så stark film med politisk agenda, som sedan drogs in av regissören själv på grund av den moraldebatt som uppstod efter lanseringen är för mig en gåta. Ville han inte ha en debatt?
